Det är så typiskt. Natten var varit jättebra. Ur litens synpunkt. Ur min synpunkt inte lika bra. Efter matpaus klockan två kunde jag inte somna om. Det var stört omöjligt. Ögonen sved av trötthet, men hjärnan var piggare än någonsin. Vilket jag tycker är konstigt med tanke på hur lite sömn det blev natten före.
Kring fyra blev jag riktigt jävla irriterad över att sömnen inte infann sig. Och inte nog med det, det var varmt som satan i sovrummet. Älskade vaknade av mitt stånkande och suckande. Öppnade altandörren. Jag slumrade till och började frysa. Upp och stänga dörren. Somnade.
Liten vaknade strax därefter och ville ha mat. Suck. Älskades klocka ringde en timme senare. Ännu mer suck. Ytterligare en timme senare vaknade liten igen och var nästintill otröstlig på grund av en prutt som hade beslutsångest. Lyckades efter en stunds fönstertittande få liten lugn igen och efter lite mat stängdes de små blå.
Skulle ju helt klart kunna stänga mina gröna och få en stunds sömn jag med. Men är hjärnan med på det tåget? Inte särskilt mycket. Så jävla jävla jävla typiskt. Får väl ta min morgonpromenad i brist på annat. Kanske somnar jag efteråt eller så får jag hoppas att sömnen åtminstone har hunnit hitta hit innan sängdags ikväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar