Den sjuttonde november ifjol gjorde jag någonting som jag visserligen gjort förut, men som jag denna gång visste skulle gå lite bättre än de tidigare gångerna. Jag slutade nämligen snusa. Eller jag slutade med nikotin. Detta på grund av vad som väntar nu i augusti (fast jag visste ju inte att vi skulle bli tre då jag slutade, men jag slutade för att jag ville att vi skulle bli tre, förstår ni?).
Sedan dess har jag istället använt mig av Onico (det nikotinfria snuset ifall någon av er inte vet det). Jag har hela tiden tänkt att jag ska sluta med det också för det är fan som att kasta pengarna i sjön om jag ska vara helt ärlig. Men jag har samtidigt inte velat stressa utan velat ta en sak i taget.
Men imorse efter att jag fått i mig frukosten tog jag den sista påsen i dosan och tänkte se hur länge det tog innan jag var tvungen att fara på Statoil och köpa en ny. Men, mina kära läsare, detta var då kring elva kanske och som ni kan se så är klockan nu tjugo i ett på natten och jag har ingen dosa hemma. Jag har till och med hunnit vara på Coop för att handla och ändå har jag ingen dosa hemma.
Och nej, jag har inte gömt den i bilen eller på någon annan plats. Jag har helt enkelt inte köpt någon ny dosa. Så detta är en stor dag. Jag hoppas bara det håller i sig, för det vore så pinsamt och jag redan imorrn får krypa till korset och erkänna mig besegrad. Men jag tar en dag i taget. Mer än så kan jag inte göra. Men lite stolt är jag faktiskt.
Dagar kvar: (jag har slarvat, jag vet)
Nyckel - 6
Älskade - 6
Arbetsdagar - 46
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar