onsdag, november 24, 2010

chapter seven: my best friend.

En bästa vän är en person som vet allt om en, det är en person som alltid finns där i både vått och torrt. En bästa vän är en person som man kan prata med om allt och som inte försvinner även om det går lång tid mellan samtalen.

Jag har många vänner som jag anser vara mina bästa vänner. De människorna vet det mesta om mig (lite hemligheter måste man ju få ha) och jag vet att de alltid finns där för mig vad det än är och de vet att jag finns där för dem. Dessa människor har en fantastiskt stor del i mitt hjärta och de betyder massor för mig och jag skulle inte vilja byta ut dem mot någonting.

Egentligen vill jag inte peka ut någon enskild för det känns så taskigt. Men det finns en speciell person som har följt mig sedan lekis, alltså i dryga tjugo år. Hon heter Linn-Marie och kallas för Linniz. Jag kommer inte ihåg hur vi blev kompisar, men från den första dagen var vi oskiljaktiga. Det fanns nästan ingenting som kunde skilja oss åt. Varje dag var vi tillsammans. Det var Barbie-dockor, dockhus, låtsashästar, cykelturer och en hel massa annat. Jag tror faktiskt att vi delade pojkvän en sväng också, är lite osäker, men jag tror det. Men vi delade ju på allt så...

Efter några år flyttade Linniz och hennes familj till Burträsk i Västerbotten. Det var väldigt tråkigt, men vi fortsatte hålla kontakten genom brevväxling och vi sågs de flesta helgerna. Vi pratade jämt och även om det skilde flera mil emellan oss kändes det som att vi aldrig var ifrån varandra.

Tyvärr kom det en period under gymnasiet där vi gled ifrån varandra. Många år tog det innan kontakten återupptogs. Men det var som om vi aldrig varit ifrån varandra. Vi var precis som vi var när vi var små, förutom att vi nu hade eget boende, jobb och andra vuxensaker. Men vi pratade dock inte lika mycket som förut, men vi vet var vi har varandra.

För snart tre år sedan fick jag ett samtal av min vän, där hon berättade att hon skulle gifta sig med sin Simon och hon ville att jag skulle vara maid of honor. Att få den frågan var ett bevis på att även om vi inte ses eller hörs så mycket längre finns vi ändå där för varandra i vått och torrt. Det var en riktig ära att få vara med under deras underbara dag och den dagen det är dags för mig att stå där i en vit klänning och lova trohet vet jag vem som ska få stå där uppe med mig, förutom min blivande man förstås.

Min underbara vän bor nu i Skellefteå tillsammans med Simon och deras son Walter, dryga 1 år. Att se Linniz som mamma är nästan lite overkligt. Men på ett gott sätt. När jag umgås med henne känns det nästan som att vi är sju år gamla igen och leker med Barbie eller något sådant. Vi skrattar precis lika mycket och att då se henne som mamma är en underbar syn, men ändå lite underligt, för hur många är mamma vid sju års ålder? Haha...

Jag är jätteglad att våra vägar möttes den där dagen (vilken det nu var) för dryga tjugo år sedan. För hon är en av de bästa vännerna man kan ha. Hon har alltid ett skratt på lut och vet exakt vad som krävs för att jag ska må bra. En vän som Linniz, borde alla få ha och jag är väldigt glad för alla dem som känner henne och får ta del av hennes underbara humor och personlighet.

Jag skulle vilja tacka henne och alla ni andra, för att just Ni finns i mitt liv och gör det så mycket lättare att leva. Utan er skulle det vara tomt, tyst, tråkigt och väldigt ensamt. Ni ger mig så mycket och jag hoppas att jag kan ge er lika mycket tillbaka. Jag älskar er! ♥

Imorgon: Ett ögonblick!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Åh va fint skrivet.. jag fick en tår i ögat//mamma

J sa...

Ja jag håller med din mor, det var väldigt fint! Blev allt lite rörd! :) Tänk att få nått sånt skrivet om en! Love u2! ;)